Under lång tid har många personer med funktionsnedsättning inte haft rätten att göra individuella val eller ha kontroll över sitt liv.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastställer rätten till ett självständigt liv och delaktighet i samhället. Det innebär att varje person har rätt att fatta egna beslut, ha kontroll över sitt liv och få det individuella stöd som behövs för att möjliggöra detta.

Ansvar för individuella stöd och lösningar i samhället

Även om samhället blir mer tillgängligt, kommer vissa personer behöva individuella stöd och lösningar för att kunna leva självständigt. Stöd som till exempel hjälpmedel, ledsagning, färdtjänst, stöd i skolan eller personlig assistans är nödvändiga för att alla ska kunna vara delaktiga på lika villkor.

I Sverige finns det stödsystem som stödjer enskilda individers möjlighet till delaktighet i samhället.

Statliga myndigheter, regioner och kommuner har utifrån sina grunduppdrag olika roller och ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska kunna använda individuella stöd och lösningar.

Kommuner

Kommuner ansvarar för en stor del av de individuella stöd och lösningar som personer med funktionsnedsättning tar del av. En del är specifikt till för personer med funktionsnedsättning. Andra är generellt utformade och utgår från individens behov av stöd.

Det handlar till exempel om:

• personlig assistans, ledsagarservice, korttidsvistelse utanför det egna hemmet eller daglig verksamhet
• färdtjänst, bidrag för att anpassa en bostad eller utbildning för barn och unga i anpassad skola.

Insatserna regleras framförallt av socialtjänstlagen (2025:400) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, men även i annan lagstiftning som exempelvis lag om färdtjänst.

Regioner

Regionerna ansvarar för individuella stöd och lösningar i form av verksamheter och hjälpmedel som är specifikt till för personer med funktionsnedsättning.

Det handlar om:

• habilitering för barn och vuxna med funktionsnedsättning
• personliga hjälpmedel för exempelvis personer med hörsel- eller synnedsättning
• tolkning i vardagen för personer som är döva, dövblinda eller hörselskadade.

Insatserna regleras framförallt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).

Myndigheter

Några myndigheter har ansvaret för individuella stöd och lösningar som till viss del överlappar kommunernas ansvar.

Det gäller till exempel:

• specialskolor för barn och unga med hörselnedsättning, grava språkstörningar och synnedsättning i kombination med andra funktionsnedsättningar
• handikappersättning, bilstöd, assistansersättning och omvårdnadsbidrag till föräldrar till barn med funktionsnedsättning
• stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen, tolktjänst i arbetslivet, anställning med lönebidrag, utvecklingsanställning eller skyddat arbete.

Inom dessa områden behöver aktörerna samverka.

Ansvar för tillgänglighet i verksamheten

Att erbjuda individuella stöd och lösningar kan även vara en del av arbetet med tillgänglighet och delaktighet i en verksamhet.

Offentliga aktörer har ansvar att för att verksamheten ska vara tillgänglig för medarbetare och invånare. Det regleras bland annat i diskrimineringslagen, lag om tillgänglighet för digital offentlig service, språklagen och arbetsmiljölagen.

Statliga myndigheter har även krav på tillgänglighet utifrån förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken och förvaltningslagen.

Ojämlik tillgång till individuella stöd och lösningar

MFD:s uppföljning av levnadsvillkoren år 2024 visar på en oroande utveckling vad gäller individuella stöd och insatser.

Exempel:

• Individens inflytande och möjlighet att vara delaktig i utformning och innehåll av sitt eget stöd minskar.
• Allt fler gränsdragningar kring individuella stödinsatser avgörs i domstol.
• Många av de insatser som skulle kunna göra skillnad inom exempelvis utbildningsväsendet och arbetsmarknaden är inte tillräckliga eller tar lång tid att få beviljade.
• Tillgången på individuella stöd och lösningar varierar över landet. En anledning kan vara att kommuner utformar lokala riktlinjer för insatser inom LSS och SoL. De begränsar hur ofta en person kan få en insats, vilka som kan ta del av dem och vilka aktiviteter som ingår.

LSS-insatserna ledsagarservice, korttidsvistelse och kontaktperson har minskat sedan andra halvan av 2010-talet. Det händer utan att man har sett signaler om att behovet av insatserna har minskat.