Vården missar hedersrelaterat våld mot personer med funktionsnedsättning

Personer med funktionsnedsättning är särskilt sårbara för hedersrelaterat våld och förtryck. Trots det har vården svårt att upptäcka utsatthet och ge rätt stöd. Det visar en ny studie från MFD.

Studien bygger på intervjuer från personal vid ungdomsmottagningar och olika verksamheter inom hälso- och sjukvården.   

Resultatet visar att många inom vården har begränsad erfarenhet av att möta personer med funktionsnedsättning som lever med hedersrelaterat våld och förtryck.

– Vårdverksamheterna har en nyckelroll i arbetet mot hedersrelaterat våld, men kombinationen heder och funktionsnedsättning upplevs som svår att identifiera, säger Emmanuel Galaup, utredare på MFD. 

Orosanmälan oroar

Personal beskriver orosanmälan som ett viktigt sätt att skydda barn, men vissa uttrycker en oro för att socialtjänsten ska hantera frågan på ett sätt som förvärrar situationen för barnet.

På flera ungdomsmottagningar menar personal också att unga väntar med att söka hjälp tills de fyllt 18 år. Detta eftersom mottagningen då inte längre är skyldiga att kontakta föräldrar eller göra en orosanmälan.

Kommunikation är en utmaning

Kommunikation lyfts också fram som en utmaning. Det kan vara svårt att ställa frågor om våld och könsstympning på ett sätt som fungerar för personer med olika typer av funktionsnedsättning.  

– För att underlätta kommunikationen efterfrågar verksamheterna anpassade verktyg som bildstöd, lättlästa texter och särskilda samtalsmaterial. När samtal går via tolk kan viktiga signaler om våldsutsatthet bli svåra att uppfatta, till exempel vid teckenspråkstolkning, säger Emmanuel Galaup.

Bättre samverkan efterfrågas

Personal efterfrågar även fortbildning, tydligare rutiner och bättre samverkan mellan vård, skola, habilitering och socialtjänst i frågor om hedersrelaterat våld och förtryck.  

– Studien visar ett allvarligt läge där personer med funktionsnedsättning som utsätts för hedersrelaterat våld ofta inte får det stöd de behöver och där vårdpersonal känner sig maktlös, säger Emmanuel Galaup och tillägger:

– Samtidigt finns det hopp. Arbetet mot könsstympning visar att vården kan jobba mer systematiskt och i samverkan. Det finns också en växande medvetenhet om tillgängligt bemötande, särskilt för personer med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som fler verksamheter kan ta efter.

Vårdverksamheters arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck (mfd.se)