Uppföljning av funktionshinderspolitiken 2025

Uppföljning av funktionshinderspolitiken

Skillnaderna i levnadsvillkor mellan personer med och utan funktionsnedsättning är fortsatt stora. Lagar och regler får inte fullt genomslag i praktiken och många får inte det stöd de har rätt till. Det visar MFD:s uppföljning av funktionshinderspolitiken 2025.

Stora skillnader och en utveckling som går långsamt

Skillnaderna i levnadsvillkor är fortsatt omfattande och utvecklingen går långsamt, trots att det handlar om rättigheter som berör ungefär en femtedel av Sveriges befolkning.

Uppföljningen för 2025 synliggör brister i tillgänglighet, stöd och kunskap inom flera områden. Det gäller både tillgången till individuellt stöd och hur samhället utformas för att fungera för alla. Den visar också att den ojämställdhet som finns mellan kvinnor och män i samhället i stort förstärks bland personer med funktionsnedsättning.

Samtidigt pågår ett positivt arbete inom många verksamheter. Det finns kunskap, engagemang och en vilja att driva utvecklingen framåt hos kommuner, regioner och myndigheter. Men insatserna räcker inte för att minska skillnaderna i den takt som krävs.

Ojämlika villkor får konsekvenser genom hela livet

Personer med funktionsnedsättning möter ofta hinder tidigt i livet vilket skapar utmaningar inom flera livsområden. När behov inte möts i tid kan det få konsekvenser inom andra områden och leda till sämre möjligheter till delaktighet och självständighet genom hela livet.

Hinder i utbildningssystemet påverkar arbete och inkomst

När tillgänglighet och stöd i skolan brister påverkar det inte bara utbildningen, utan också möjligheterna till arbete och försörjning. Endast 29 procent av personer med funktionsnedsättning har eftergymnasial utbildning, jämfört med 44 procent i övriga befolkningen.

Arbetslösheten är mer än dubbelt så hög som i övriga befolkningen, 18 procent jämfört med 8 procent. Skillnaderna syns också i ekonomin. En fjärdedel lever i materiell och social fattigdom och medianinkomsten är betydligt lägre än i övriga befolkningen.

Brister i vården ökar risken för ohälsa och ensamhet

När vårdbehov inte tillgodoses ökar risken för ohälsa, utsatthet och ensamhet. 44 procent av personer med funktionsnedsättning bedömer sin hälsa som bra eller mycket bra, jämfört med 76 procent i övriga befolkningen. Många får inte tillgång till de vårdinsatser de behöver. Personer med LSS-insatser har dubbelt så hög risk att dö efter akut hjärtinfarkt jämfört med övriga befolkningen.

Större utsatthet för våld och övergrepp påverkar trygghet och hälsa

Personer med funktionsnedsättning utsätts oftare för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och övergrepp. Risken ökar ytterligare i en hederskontext. Unga personer med funktionsnedsättning uppger dubbelt så ofta erfarenhet av sexuellt våld eller utnyttjande jämfört med andra unga. Utsattheten påverkar både tryggheten och hälsan och kan leda till psykisk ohälsa och stress.

Bristande inkludering i krisberedskapen ökar utsattheten

Brister i inkluderingen inom krisberedskapen leder till ökad utsatthet bland redan sårbara grupper. Nästan två tredjedelar av Sveriges kommuner uppger att de saknar rutiner för att nå personer med funktionsnedsättning vid kris eller krig. Färre än hälften av kommunerna inkluderar ett funktionshinderperspektiv i sitt arbete med krisberedskap.

Lagar måste få genomslag i praktiken

Uppföljningen visar att lagar och regler inte får fullt genomslag i praktiken och att tillämpningen varierar. Brister i styrning, genomförande och uppföljning gör att personer inte får det stöd de har rätt till. För att rättigheter ska bli verklighet krävs ett mer aktivt och systematiskt arbete.

Det handlar ytterst om att säkerställa att de lagar och regler som finns också förverkligas i hela verksamheten. Det kräver också stärkt kunskap om funktionsnedsättning, tillgänglighet och diskriminering – och en ökad förmåga att omsätta denna kunskap i praktiken.

Offentliga aktörer måste nå alla sina målgrupper för att klara sitt uppdrag. Det kräver ett perspektivskifte där funktionshinderperspektivet genomsyrar hela verksamheten.

Fyra inriktningar för genomförandet

För att stärka genomförandet av funktionshinderspolitiken behövs ett mer samlat och konsekvent arbete utifrån fyra centrala inriktningar:

• Arbeta med universell utformning: Samhällets miljöer, tjänster och information behöver utformas utifrån människors olika behov och förutsättningar så att de fungerar för så många som möjligt från början.
• Åtgärda brister i tillgänglighet: Befintliga brister i tillgänglighet behöver identifieras och åtgärdas i offentliga miljöer, verksamheter och tjänster.
• Säkerställ individuella stöd och lösningar: Individuella stöd och lösningar behöver tillhandahållas när generella lösningar inte räcker.
• Förebygg och motverka diskriminering: Arbetet behöver förebygga och motverka diskriminering samt säkerställa delaktighet genom att personer med funktionsnedsättning involveras i planering, genomförande och uppföljning.

Om uppföljningen

Myndigheten för delaktighet följer varje år upp hur funktionshinderspolitiken utvecklas i Sverige. Uppföljningen ger en samlad bild av levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning och hur offentliga aktörer arbetar för att nå målet om jämlika levnadsvillkor och full delaktighet.

MFD hoppas att årets uppföljning ska bidra till ett mer målmedvetet och samordnat arbete för att nå målen i funktionshinderspolitiken och uppfylla Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.