Uppföljning av funktionshinderspolitiken på nytt sätt

Hur går det egentligen med funktionshinderspolitiken? Jag tänker på det nästan varje dag eftersom det är mitt jobb. Men jag gör det också för att konsekvenserna så direkt påverkar mitt liv. Till exempel igår när jag skulle flyga hem från Helsingfors och satt i bilen och oroade mig för en sådan banal sak som att checka in. Skulle tiden räcka? För mig som ser dåligt är de automatiska incheckningsautomaterna oftast helt otillgängliga. Hur skulle jag på en okänd plats få tag på personlig service, en hjälp som många passagerare slåss om?

Så är det nog med funktionshinderspolitiken också, tänker jag, den har riktning framåt men gör sina bakåtvolter. Lagar och bestämmelser utvecklas, men ibland blir det inte så bra som man tänkt sig för alla. Personer med funktionsnedsättning är ingen homogen grupp. Vi utgör ett genomsnitt av befolkningen och har olika förutsättningar för delaktighet beroende på vilken typ av funktionsnedsättning vi har och vilka konsekvenser den medför.

Vi på Myndigheten för delaktighet har fått det viktiga och svåra uppdraget att följa levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Vi ska ta reda på hur väl staten Sverige, i praktiken, lyckas säkerställa rättigheterna i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Hur får vi då veta hur människors levnadsvillkor ser ut? Statistik och befolkningsmätningar kan ge viss information men många grupper faller helt ur statistiken. Dessutom är många aspekter av levnadsvillkor komplicerade och svåra att överblicka. Därför tror vi att samtal med målgrupperna själva är helt avgörande för att få en allsidig bild. Vi är också övertygade om att man med jämna mellanrum måste undersöka situationen mer på djupet, för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning eller med fokus på ett enskilt tema.

Våra undersökningar visar att den avgörande faktorn för att funktionshindersperspektivet ska få genomslag i en verksamhet är att viljan och riktningen finns hos dem som leder och styr verksamheten. Då faller såväl kunskap som resurser och annat på plats i hela organisationen. Vi har därför beslutat att fokusera på just ledning och styrning i vår uppföljning av statliga myndigheters, kommuners och landstings arbete.

Hur man genomför uppföljningar är något som kontinuerligt behöver utvecklas. I höst lanserar vi ett nytt angreppssätt för vår uppföljning: den ska tydligare än tidigare utgå från konventionens tanke om rättighets- och skyldighetsbärare. Med rättighetsbärare menas personer med funktionsnedsättning, med skyldighetsbärare menas statliga myndigheter, kommuner och landsting.

Vi vet att en uppföljning i sig inte ger resultat – när brister och utvecklingsbehov har identifierats behöver man få tag på verktyg för att åtgärda dessa. Därför kommer vi att koppla ett målgruppsanpassat åtgärdsstöd till uppföljningsarbetet.Tack och lov har många aktörer inom vårt område mycket kunskap att bidra med och vi ser fram emot att få dela och förmedla deras kunskap. Mångfald ger styrka och valmöjligheter.

Så, hur gick det då på flygplatsen i Helsingfors? Jo, allt lättade när jag plötsligt kom på att jag kunde checka in på telefonen. På den såg jag allt klart och tydligt. Och jag blev självständig igen.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Senast granskad: 2017-09-19
Dela: