Tankar om innovation

Vissa begrepp tenderar att snurra runt i samhället oftare än andra. Ett sådant är definitivt ordet innovation. Alla vill innovera, vara innovativa och stå för ett så kallat innovationsvänligt klimat. Men vad betyder det egentligen? På Myndigheten för delaktighet har vi innovation som en särskild punkt i vår instruktion. Därför har vi under en tid arbetat med att ta reda på vad vi menar med innovation, i vår verksamhet. Vi är ännu inte är riktigt klara med det arbetet, men jag tar mig ändå friheten att ägna mig åt lite personlig reflektion över ordet innovation.

På Wikipedia står det att ”En innovation kan definieras som en ny idé, till exempel en produkt, lösning, affärsidé, tjänst, kemisk formel, matematisk metodik eller teknologi”. Men hur kommer en innovation till och varför är just detta område så viktigt för oss som jobbar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Alla vi som lever med funktionsnedsättning i vår vardag märker ständigt av brister som i stort och smått förhindrar delaktighet och självbestämmande.För en sann innovatör  innebär det en guldgruva av möjligheter till nya lösningar.

En innovation, tänker jag, startar alltid med ett behov eller en brist om man så vill. Nästa steg i processen handlar om att börja skruva på en lösning. De som har behoven är också nyckeln till lösningen av problemet. Därför kan man säga att en innovation är ett samskapande mellan personer som har behovet, samhällsaktörer, forskare och utvecklare med flera.

Man tänker ofta att innovationer är nya produkter och tjänster. Men så kallad social innovation, organiserat innovationsarbete, som sker i samspel mellan exempelvis kommuner, brukare av omsorgstjänster och teknikinnovatörer kan på ett radikalt sätt påverka såväl människors vardag som möjligheter till delaktighet i samhället. Man talar i debatten om att sätta brukaren eller patientens behov i centrum. Många med funktionsnedsättning behöver exempelvis hjälp med att sköta sin privatekonomi. Genom organiserat innovationsarbete skulle nya tjänster kunna utvecklas som stöd för dessa personer. Tjänster som väsentligt skulle kunna öka deras oberoende och självbestämmande, stärka rättssäkerheten och bidra till att reformera och stärka upp system som gode man och förvaltare. Här finns allt att vinna för alla. Men hur organiserar man detta i praktiken?

Steget att gå från idé till praktik är ofta svårare än man tänkt sig. Det handlar om pengar, paketering och politiska beslut. I den senare delen av innovationsprocessen krävs samarbete med företag eller andra tjänsteleverantörer. Det är i detta läge som det är upp till bevis för alla inblandade parter. Vågar vi testa, köpa nytt? Hur långt utanför det beprövade vågar vi gå? Vågar vi släppa en bit av makten och kontrollen?

Min uppfattning är att kunskaperna hos rättighetsbärarna, det vill säga personer som själva lever med funktionsnedsättning, är särskilt viktig för en framgångsrik funktionshinderspolitik. Men den måste samspela med annan kunskap för att kunna tas tillvara och omsättas i effektiva verktyg. Jag tror att organiserat innovationsarbete kan vara viktigt för att säkerställa detta. Av det skälet känns vårt arbete med innovation på Myndigheten för delaktighet som en särskilt central komponent när det gäller att genomföra funktionshinderspolitiken.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Senast granskad: 2017-06-19
Dela: