Riv hindren!

För några veckor sedan hjälpte jag min mamma att städa källaren. Bland allt bråte hittade jag mina gamla dagböcker. Märklig känsla att som Malin, 48 år slå sig ner i soffan och blicka in i tankevärlden hos Malin, 13 år.

Nja jag var väl ingen fullfjädrad politisk varelse vid den tidpunkten. Även om idéerna och aktiviteterna var många så var incitamenten snarare Björn än miljön, ja eller vad nu  föremålet för intresset hette för stunden. Men mitt i de oändliga utläggningarna om vem som sagt vad och tittat på vem, så dyker det upp där emellanåt. Rädslan för att min dåliga syn ska ställa till problem. Vad skulle jag göra om jag inte såg på tavlan? Hur skulle jag hitta till den nya dramakursen i Katrineholm? För Malin 13 år så var inte synnedsättningar i sig det största problemet, det fanns mycket i livet som kändes betydligt mer avgörande. Däremot så var jag förstås väl medveten om alla de praktiska hinder i omgivningen som skulle kunna hindra mig från att göra det jag ville.

Jag tänker att det är precis så det är. En nedsatt funktion lär man sig oftast leva med. Den blir en del av ens person, ungefär som en stor näsa eller tjocka ben. Det är såklart ingenting man nödvändigtvis gillar eller önskar sig, men den är där, omöjlig att göra så mycket åt.  Det är i mötet med omvärlden ens fysiska eller psykiska variation verkligen kan bli ett hinder och problem. När någon retar en för att man ser annorlunda ut. När man inte kan läsa busstidtabellen för att siffrorna är för små eller när man helt enkelt inte kan komma in eller ut, trots att man är tvärsäker på att köra rullstol. Det är då man verkligen blir hindrad av sin funktion - funktionshindrad. Sen kan man ju fundera på när man blir handikappad? Jag vet inte riktigt faktiskt. Jag tror inte man blir det - förutom möjligen som golfspelare.

Ord är ju aldrig mer än vad man lägger i dem. De har liksom ingen egen högre innebörd. Men det är självklart så att vi alla i första hand har rätt att vara den vi är. Sen kan vi bli definierade som kvinnor, män, unga, gamla och vad det nu är. Därför är det viktigt för oss som lever med en funktionsnedsättning att få vara en person; med funktionsnedsättning om det har någon relevans i sammanhanget. Vi är inte heller orsaken till funktionshinder utan det är något som uppstår när vi strukturellt eller på grund av människors bemötande hindras från att vara delaktiga som andra personer. 

Ja och så vill man ju helst inte bli kallad handikappad, lika lite som fetknopp eller dum tant. Även om jag inte vet vad ordet betyder så känns det inte som nånting bra och som man vill vara...

Det här är min första blogg som tillförordnad generaldirektör på Myndigheten för delaktighet. Jag vill med mitt eget exempel visa en av de grundläggande principerna för funktionshinderspolitiken. Det vill säga hur man definierar problemet och hur det ska angripas.

Myndigheten för delaktighet har i uppdrag att stödja regeringen i genomförandet av funktionshinderspolitiken. Målet är jämlika levnadsvillkor. Därför är det just hindren vi fokuserar på i vårt arbete. Och det mina vänner är en hel del! Tanken med politiken är ju förstås att riva eller möjligen runda hindren i samhället. Det kräver sannolikt ungefär lika många strategier som det finns hinder. Jag och mina kollegor på MFD klurar dagligen på detta vid våra skrivbord och vid kaffeautomaten. Jag kan också avslöja att det upptar en hel del av ens tid om man lever med en funktionsnedsättning!

---------

Trots intensivt arbete hos oss i Sundbyberg krävs också medverkan från väldigt många andra, ja nästan från alla. Vi på Myndigheten för delaktighet vill gärna visa på var hindren finns, stödja med kunskap och verktyg för att riva dem. Men du som läser detta är i slutänden förutsättningen för att något händer. Detta oavsett var du har din plats i samhället.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Senast granskad: 2017-06-19
Dela: