Bristande tillgänglighet – strukturell diskriminering

Jag fick ett mejl som fick mig att fundera över utgångspunkten för ordet tillgänglighet, själva grundvärdet. Vi vill arbeta för lika rättigheter, delaktighet och jämlika levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning, man vad är då grunden?

Det har av någon anledning blivit så att vi mer sällan än tidigare talar om just tillgänglighet som ett grundvärde. Lite som om vi trodde att vi ”diskat av detta” och nu är inne på nästa steg i politiken. Vardagen vittnar dock om motsatsen och samhället är alltjämt fullt av hinder som sätter P för många människors önskan att delta.

Det kan vara rent fysiskt. Minsta spontana kompisfika på stan kräver minutiös planering för att kunna genomföras. En shoppingtur inför barnens skolavslutning innebär minst en veckas framförhållning i form av ledsagningsbeställning och planering av tid och rutt. Ett nationellt prov i matte kräver halvtidsarbete av föräldrar och barn på helger och kvällar för att barnet ens ska vara nära ett godkänt resultat

Bristande tillgänglighet håller också tusentals människor i vårt land sömlösa om nätterna. Oro för att hissen ska vara trasig, färdtjänsten inte kommer eller över om skoldagen ska bli en katastrof. Ett efterlängtat jobberbjudande grusas för att synexperten på arbetsförmedlingen tagit långtidssemester. Ett skov i en kronisk sjukdom grusar möjligheten att en provanställning blir tillsvidareanställning. Oro över hur pengarna ska räcka till hyran förhindrar tillfrisknande från en svår depression.

Precis som det stod i mejlet jag fick är det dags att åter sätta fokus på den bristande tillgängligheten i samhället. Vi behöver benämna den strukturella diskrimineringen som den bristande tillgänglighet den faktiskt är. Vi behöver våga se att strukturell diskriminering ytterst signalerar lägre människovärde. Vi lever i ett samhälle där fler blir äldre och de äldre blir äldre. Sannolikheten att vi alla någon gång i livet kommer att få känna av hur det är att leva med en funktionsnedsättning är därför stor. Jag tror att få av oss i tanken accepterar det faktum att när en funktion börjar fallera diskvalificeras vi från det liv vi valt och är vana att leva. Men den som lever med en funktionsnedsättning vet att hindren många gånger är oöverstigliga och att livet lätt blir en produkt av andras och inte egna beslut. Man kan undra hur vi med gemensamma resurser kan fortsätta bygga ett samhälle som medvetet stänger ute barn, unga och äldre för att de har eller får en funktionsnedsättning?

Tillgänglighet kräver att vi tänker mångfald och universell utformning som gäller alla, när vi bygger och planerar. Att samhällsbygget ska fungera för så många som möjligt och tillåta förändrade livsförutsättningar. Tillgänglighet kräver också att vi alla aktivt tar ansvar för att ta bort de hinder som finns. Även vi, du och jag som individer, har ansvar i de situationer vi finns i och kan påverka. Ett stort ansvar ligger givetvis på de offentliga huvudmännen

Slutligen kräver tillgänglighet och delaktighet att den som behöver också ska få ett ändamålsenligt och individualiserat stöd när så behövs. Vi har starka och omfattande offentliga vård- och omsorgssystem i vårt land. Även dessa behöver ses över kontinuerligt och genomlysas så att de är effektiva och fungerar för moderna människor i ett modernt samhälle.  Det är också av stor betydelse att även de individuella stödsystemen har just tillgänglighet och delaktighet som målbild.

Regeringen kommer i dagarna att lämna över sitt förslag till ny strategi för funktionshinderspolitiken till riksdagen. Jag och mina medarbetare på Myndigheten för delaktighet hoppas och tror att vi och övriga samhällsaktörer, med det nya förslaget, kommer att ges goda förutsättningar att bidra till ett samhälle som möjliggör delaktighet för alla – oavsett funktionsförmåga.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2017-05-18